Idag är det en vecka sedan det som jag aldrig ens tänkt kunnat hända hände.
I Söndags förra veckan hade jag varit ute på en cykeltur. När jag kommer hem så hälsar jag som vanligt på hundarna och alla var glada att se mig, Lothus allrahelst.
Lite senare på kvällen har Lothus ingen styrsel i benen, kan inte stå, gå eller sitta självständigt. Han kan inte hålla balansen själv.
Det blev början på något så oväntat och framför oss har vi nu en lång rehabilitering.
Den som orkar och vill får gärna fortsätta följa oss här på bloggen.
Jag skriver så ofta jag orkar, hinner och kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar