Farväl min fina Lothus

Idag fick min fina Lothus, min soulmate, min bästa vän och följeslagare, vandra över regnbågsbron till de evigt gröna ängarnas land.

Vi fick 12 fina år tillsammans med massor av äventyr och värdefulla minnen.

Saknaden är alltför jobbig och jag tycker inget är roligt längre. Min träningskompis, min bästa vän och följeslagare finns inte mer.

Tårarna vill aldrig sluta rinna och jag har svårt att förstå att Lothus inte finns här längre.

Innerst inne vet jag att han för alltid kommer att följa med oss på våra promenader, han kommer för alltid att finnas för mig. I mitt hjärta finns för alltid hans tassavtryck kvar.

Livet kan förändras fort !

Idag är det en vecka sedan det som jag aldrig ens tänkt kunnat hända hände.

I Söndags förra veckan hade jag varit ute på en cykeltur. När jag kommer hem så hälsar jag som vanligt på hundarna och alla var glada att se mig, Lothus allrahelst.

Lite senare på kvällen har Lothus ingen styrsel i benen, kan inte stå, gå eller sitta självständigt. Han kan inte hålla balansen själv.

Det blev början på något så oväntat och framför oss har vi nu en lång rehabilitering.

Den som orkar och vill får gärna fortsätta följa oss här på bloggen.

Jag skriver så ofta jag orkar, hinner och kan.

Mår bättre idag och får åka hem.........

Idag har jag börjat äta riktig mat, och kortare stunder slipper jag ha tratten på huvudet.
Det känns skönt att inte ha så ont längre, att få äta och faktiskt kunna vifta på svansen utan att det gör ont. Magen känns bra och det kurrar i den lite då och då när en härlig doft av mat når min nos.
Efter en promenad på förmiddagen så behöver inte jag gå in i min bur, istället så får jag komma till ett rum och där är matte !!!!! Gissa om jag blir överlycklig !!! Men jag känner att jag inte kan röra mig så mycket för det gör ont på magen lite i vissa rörelser, så jag nöjer mig med att vifta på svansen och lugnt pussa på matte som verkar lika glad att se mig som jag henne. Jag sätter mig tätt tätt intill matte och vägrar gå därifrån, och ingen tvingar mig. Jag får istället följa med matte ut till bilen och sedan åker vi hem. Åh så skönt, och vad skoj det ska bli att träffa alla andra därhemma.
Det tar en liten stund innan matte får fart på bilen, men sedan så åker vi hemåt.
Väl hemma får jag inte hälsa på de andra. Istället sätter matte mig i ett eget rum och sitter där med mig nästan hela tiden, utom när hon går ut med de andra eller gör ngt i köket. men det går bra det med, bara jag får vara med matte så är jag lycklig.........
Matte tar av mig tratten en stor del av dagen när hon är med mig. Istället får jag en hel pyjamas på mig som känns ganska skön på kroppen. Men framförallt så blir jag mer rörlig och inget hindrar mig att gå omkring. Tratten tog ju liksom i golvet hela tiden och det blev tvärstopp !!! Med pyjamasen så kan jag röra mig nästan som vanligt, men jag kommer inte åt att tvätta mig, fast jag vill det flera ggr och även försöker.......

Ledsen matte !

Idag kom matte äntligen hem efter att ha varit borta i flera dagar. Jag har saknat henne så mkt, nu tog jag chansen att pussa henne och gnälla och skälla av glädje, men matte bara kramade om mig och sa mattes fina kille......
Så snopen jag blev !
Sedan gick matte till köket och satte sig ner att prata med husse. Vad de pratade om vet jag inte, men matte nämnde min lillebrorsa Pocos namn flera gånger, och tårana föll nedför hennes kinder. Jag ville pussa bort dem, men matte tillät mig inte till det.
Både storebrorsan Wille och lillasyster Gaila var lika fundersamma som mig.
Visserligen noterade jag att matte luktade Poco, men samtidigt på ett väldigt konstigt sätt. Vad var det här ? Varför var matte ledsen ? Vad hade hänt ?
Senare på kvällen satte sig matte i sovrummet vid sin dator , och jag både hörde och kände att hon var ledsen för ngt.
Vi alla tre (Jag, Wille och Gaila) lade oss tätt tätt intill mattes fötter och lämnade henne inte för en sekund, inte ens när husse kom in efter att ha varit iväg och handlat.

Sorglig Dag.....

Idag på förmiddagen ringde telefonen och då var det Veterinären som ringde från Djursjukhuset. Jag hörde på matte att hon blev ledsen, jätteledsen och förstod sedan varför när jag fick höra att Hector blivit hastigt mycket sämre under natten, och nu kunde han inte stödja på sina bakben och han hann inte på toa i tid. Veterinären sa att Hector inte hade ont, men att han var mycket sämre än igår, och de hade inte så mkt hopp om att han skulle tillfriskna helt, om ens ngt. Hector ville inte att de skull hantera honom så mkt det sa han ifrån tydligt med berättade veterinären, men det visste ju vi redan att han har en stor integritet.
Matte började gråta jättemycket och husse och jag försökte trösta, men det gick inte alls. Även mellanhusse var jätteledsen och lillhusse likaså.
När matte pratat klart med veterinären satte hon och husse sig ner och pratade tillsammans om hur de skulle göra nu. Skulle de hoppas på ett mirakel, eller skulle de låta Hector slippa lida och ta adjö av honom och låta honom vandra över regnbågsbron till de evigt gröna ängarnas land.....

När matte och husse satte sig ner och pratade tillsammans var de samtidigt mkt ledsna.
Mellanhusse och lillhusse var inte hemma idag. Efter ett tag hade de tagit beslutet att låta Hector slippa lida och istället få komma till de evigt gröna ängarnas land. Där skulle han möta Cece som bodde hos oss ett tag, han skulle möta några av vår bästis Aylens valpar som inte klarade sig då de föddes för några år sedan. Han skulle också få möta en lite bloggkompis till mig som hette Piraten, och en killkompis till mig, en foxterrier kille som hette Gosse.

Jag tyckte det lät skönt att Hector skulle få bli helt smärtfri och träffa sina gamla kompisar, men förstod inte varför matte och husse var så ledsna. Hector skulle ju inte ha ont längre, han skulle ju må bättre, då ska de väl inte vara ledsna tyckte jag och pussade dem så mkt jag kunde. Wille kom också och pussade på dem.

Lite senare tog matte och husse med mig och Wille på en slottspromenad för att de skulle få annat att tänka på misstänker jag. med oss kom även Aylen och Lunas med matte, och tillsammasn åkte vi till Steninge slott och tog en skön promenad där.

Efteråt verkade både husse och matte lugnare och mer fridfulla i sinnet, äntligen hade de förstått att de gjorde vad de kunde för Hector och nu är han i de evigt gröna ängarnas land.

Farväl Hector min härliga lekkamrat, vila i frid älskade vän.

Hector till vänster och jag till höger. En bild från en av våra sköna promenader tillsammans.

Aylen och Luna

Jag vill smaka mattes bulle.

Så vackra